Just nu tror jag att min lilla minsting tycker nätterna ska vara dagar. När hon har sina sovstunder på dagarna, somnar hon så fint och sover så tryggt, Så fort klockan slår sju här hemma, är hon orolig. Hon klarar inte att sova mer än en halvtimme utan gnäll. Koliken kommer och hon gallskriker, vissa kvällar mer än andra. När klockan är så mycket att både Rickard och jag gått och lagt oss och hon ligger i sin säng, håller det kanske en timme, sen ska hon över till mig. Hon grymtar och pruttar och ligger och trycker ihop sig och har det skitjobbigt i magen rent ut sagt, men hon skriker inte. Hon gör liksom allt utom att skrika. Försöker med bröstet, hon tappar det hela tiden...Försöker med nappen, hon tappar den hela tiden.

Jag har svårt att slappna av på eftermiddagarna när jag alltid har båda barnen, jag har svårt att slappna av när Rickard är hemma, för jag går hela tiden och är orolig för när det ska sätta igång. När första skriket ska komma. Igår hade hon kolik från och till med start vid lunchtid. Då kom första kolikskriket och magontet.

Känner mig som världens sämsta mamma som inte kan hjälpa henne. Allt hon får i sig kommer ju ifrån mig, därför får jag för mig att jag måste göra nåt fel. Hon är 3 månader och 12 dagar. Jag tappar hoppet. En del av mig börjar känna att det alltid kommer vara såhär, att hon inte kommer sluta skrika, att hon alltid kommer ha ont i magen.

Samtidigt säger den rationella Ester att ja, men det vet du väl, det slutar när som helst nu, orka lite till bara, stå ut några nätter till med sömnlöshet, sen vänder det. Sen kanske hon äter en gång på natten men sover resten. Se fram emot det istället och tänk på det.

Jojo....Lätt att säga, ellerhur?

Men åh, stackare där. Kolik är verkligen ingen höjdare. Hur länge har hon haft det?

Men då försvinner det nog snart. Det brukar väl göra det när de är 3 månader? Eller..