Återkommer till det jag skrev om igår, om föräldraskap.

Som jag skrev, så har jag aldrig någonsin strävat efter att vara en "perfekt" mamma. Jag vill hellre, som Tessan så bra uttryckte det, vara en riktig mamma. Problemet för mig är, att jag ofta får pikar, dels för att jag är ung, inte har någon utbildning, eller fast jobb, eller "tillräckligt" med erfarenhet av livet. Detta gör att jag blir otroligt osäker i min roll som mamma och som människa. Har svårt att lära känna nya människor för jag är rädd att de dömer mig direkt, så som så många andra tidigare gjort.

Har jättesvårt att anpassa på mig på ställen som öppna förskolan, eftersom en stor mariotet av alla föräldrar där, är lite äldre och tycker det är vansinnigt att inte skaffa barn innan man är 35 och har rest, jobbat länge, utbildat sig, festat klart, och gjort allt som man enligt dem inte kan göra när man skaffat barn. Jag respekterar deras val att göra allt detta innan barnen kommer in i bilden. Frågan är, om de accepterar och respekterar mitt val att skaffa barn vid 20 för att jag tycker jag har hela livet på mig att utbilda mig, jobba, resa (det är, tro det eller ej, möjligt med barn!!!), festa och ja vad som helst. Jag ser inte barnen som ett hinder, utan som en möjlighet till ännu mer kärlek och lycka i alla de stunderna.

Att jag har möjlighet att utbilda mig samtidigt som jag kan vara hemma med barnen, att de får chansen att se att man kan lyckas trots att man går mot strömmen. Det är väl jätteviktigt? För mig är det fullt möjligt att resa med barnen. Vi vill jättegärna åka ut och resa runt en längre period i asien, som så många av mina jämnåriga gör nu. Enda skillnaden för oss är att vi kanske får välja lite bekvämare ressätt i vissa situationer, kanske lite dyrare boende i vissa, för att det ska vara så bra som möjligt för barnen. Men fatta vilken grej att åka runt och se så mycket saker när man är typ 5 år. Wow va häftigt liksom!

Jag intalar mig att jag kommer ha otroligt mycket mer ork för mina barn när de är lite äldre, än vad nån som skaffar barn i slutet av 30-årsåldern kommer ha. Drar naturligtvis inte alla över en gräns, men det är vad jag tror. Jag kommer om det inte händer något oförutsägbart, förmodligen ha turen att få barnbarn och uppleva dessa under hela deras uppväxt, kanske till och med har det så bra som mina morföräldrar och min farmor, som nu får uppleva sina barnbarnsbarn...

Jag hade, innan vi skaffade barn, festat i många år, alldeles för många för någon så ung, jag var så otroligt trött på allt detta festande och var rätt nöjd som det var. Visst kan det vara kul att gå ut nån gång då och då, men just nu blir jag alldeles för trött på kvällarna och alldeles för bakis dagen efter för att kunna tycka att det är värt att leva kvar i "fest"kulturen som jag tidigare var en del av. Väljer självklart mysiga hemmakvällar framför tvn, nån film, eller spel, framför en kväll på krogen.

Jag kan inte säga att jag förespråkar alldeles för unga föräldrar. Tycker absolut att man ska ha prövat på att leva innan man skaffar barn, att man ska ha lärt sig ta ansvar för sig själv och se vad olika händelser skapar för konsekvenser. Att en 15 åring skaffar barn medvetet, alltså verkligen försöker bli gravid. Det tycker jag är att gå över gränsen, mycket för att jag själv slutade vara barn alldeles för tidigt. Önskar att jag sparat barndomen och inte försökt bli vuxen förrän iaf i gymnasiet.

Förstår ni hur jag tänker?

Ibland är du nästan alldeles för förståndigt och vuxen!!

Och klok - som en bok (eller möjligen en björk!)

kramkramkram, fina vettiga människa! Bry dig inte om vad folk tycker

Förtvivla inte, Ester - fortsätt vara den härliga mamma du är! Låt "andra" tycka vad de tycker, du vet ju att ditt liv är rätt för dig och det är det enda som räknas.

Den optimala barnafödaråldern biologiskt sett är väl kring 20-25, precis som det var förr i världen. Jag var 28 när jag fick Emilia och kände att jag var "jättegammal" jämfört med den dåvarande normen... ;) Huvva för att vänta ännu längre!!!

Och visst går det att resa med barn! I våras hade jag två olika arbetskamrater som tog långledigt och åkte iväg med småbarn till Sydostasien och de hade det hur härligt som helst.

Lycka till och kram!

Jag förstår dig, men tycker absolut inte du ska lyssna på andra. Du är den perfekta mamman för DINA barn och det är det viktigaste. Eler hur?

Hej Esther! Jag hoppas allt är bra med er och dig synnerligen. Jag läser din blogg då och då, tycker det är så spännande och lärorikt att läsa om hur du har det med man och två små barn. Skriver till dig just nu för att jag blev så berörd av ditt inlägg. Du och jag har nog samma synsätt på det här med barn och livet runtomkring.Du är så intelligent. Ödsla en endaste sekund av din tankeversamhet på tröga människor som inte kan förstå att det inte finns "ett rätt sätt att leva" och en rätt norm. Jag själv skulle jättegärna vilja ha barn om några år och jag tror inte att livet slutar för det! Om man vill saker i livet, är driftig och bestämmer sig så går det mesta, bara man ger det lite tid! Hoppas du har det bra! Kramar/Sanna

ps: min kusin fick barn när hon var 17, sitt andra barn vid 21 och gifte sig i samma veva och hon lever ett fantastiskt bra liv! Låt INGEN moralisera över dig! Att prioritera barn i en materialistisk och ytlig värld tycker jag är vackert. massa kram igen;)

Det var så lite



Fattar inte varför folk kan sköta sitt eget. Blir så förbannad ibland alltså!

Kunde inte sagt det bättre själv Ester. Det här med fördomar mot unga föräldrar kan vi nog aldrig komma ifrån :(. Men vi kan välja att förklara för dem att se har fel. Att barnen inte är ett hinder i våra liv, snarare höjdpunkten :). De påstår att man ska ha "levt" ordentligt innan man skaffar barn, precis som att det skulle vara slutet på sitt liv. Jag ser det tvärtom. När jag skaffade barn började mitt riktiga liv, då blev mitt liv komplett och jag har inte saknat mitt "gamla" liv en enda dag. Stå på dig och var absolut inte rädd för att folk ska döma. Då har de inga vettiga saker att komma med och du vet att du är en alldeles undebar mamma till dina döttrar, en RIKTIG mamma :)

Förstår precis hur du känner. Kan du tänka dig att inte en enda ung mamma i min situation gick att hitta på Malmös alla bebissamlingar. Och jag förstår nu varför. När jag var som mest deppig över ensamheten gjorde jag inlägget "När mammor blir monster" på min blogg (http://josefinazadig.blogg.se/) Enda rådet jag kan ge är: tänk på att ingenting är rätt el. fel bara olika. Förklaringen vore kanske att det är lättast o följa strömmen. Dare to be unique!

Peace

/josefina

Ester, mitt älskade barnbarn. Du är så klok och så empatisk. Låt alla andra tycka och gå din egen väg, utan deras godkännande. När jag var ung, var nästan allt "synd". Din morfar och jag gifte oss, när jag hade din mamma i min mage. Ingen i släkten ville vara med på vårt bröllop! Mina "missade" studier klarade jag av senare; när jag var 35 år blev jag fil.kand. till alla surkarters förargelse. Och vi har väl alla haft det bra i vår lilla familj?! Älskar dig.