FrökenM skrev igår något som jag länge tänkt på. Detta fick mig att börja tänka och nu har jag nog kommit så långt att jag kan skriva ut det här.

Hon frågade sig själv och oss läsare om det är så att man ibland behöver "rensa" i sin vänkrets? Att allteftersom man utvecklas och växer som människa, och livssituationen förändras, behöver man ibland byta ut vänner som inte längre ger något utan kanske har blivit till energitjuvar.

Jag känner igen mig i hennes tankar. När jag flyttade till Karlstad, var jag 18 år, jag hade precis tagit studenten och var nyfiken på livet. Jag hade en väldigt stor vänkrets nere i Lund och en stor i Ängelholm. Precis runt flytten var jag osäker på om jag verkligen gjorde rätt som lämnade allt bakom mig. Det gick snabbt att hitta nya vänner när jag väl kommit hit. Jag var med varje dag på nollningen och slängde mig in i alla nya projekt. Älskade studentlivet och ville bara ha mer.

När jag kom hem på kvällarna, gick mycket av tiden åt till att hålla kvar mina gamla vänner hemifrån skåne. Detta tog otroligt mycket kraft. Jag åkte rätt ofta ner till skåne och försökte på så få dagar som möjligt hinna med så många olika vänner som jag bara kunde. Jag var rädd att de skulle se mig som en dålig kompis om jag inte gjorde allt jag kunde.

Några gånger kom folk för att hälsa på mig i Karlstad. Många pratade om att de skulle komma, men har fortfarande inte varit här. Ibland undrade jag varför jag fortfarande ansträngde mig när det ofta inte var ömsesidigt. Jag lärde mig se vilka som verkligen stod för sitt ord och kom för att hälsa på. Det är några stycken som kommit rätt många gånger och som jag märker intresserar sig för mitt liv, som faktiskt är här.

När jag blev gravid, blev det svårare. Jag var ung, Rickard och jag hade inte varit tillsammans så länge, men framförallt, var ett barn och en graviditet, så långt ifrån den vardag jag tidigare haft. Både gällande Karlstad och skåne. Detta gjorde, att folk sållade bort mig. Jag tog väldigt illa vid mig då det var många av dom jag verkligen höll av, som totalt vände mig ryggen. Jag blev väldigt ensam och det har fortfarande inte förändrats.

När jag blev gravid blev jag sjukskriven från studierna, då min foglossning och alla förvärkar, krävde att jag vilade. Såklart, gjorde då detta att kontakten med mina vänner från skolan försvann. Mitt liv kretsade kring Rickard, barnet och hemmet.

När Ronja föddes var jag väldigt ensam. Alla nere i skåne höll ett visst avstånd som jag faktiskt aldrig har förstått. Folk hörde inte av sig, även om jag tyckte att jag fortfarande gjorde det.
Vänkretsen sållades alltså ner nästan automatiskt.

Jag vet att många ser ner på mig och verkligen inte förstår mitt val av livssituation. Det är okej att de gör det. Men jag vill gärna att de ska försöka förstå. Jag lever inte som de flesta andra i min ålder. Jag har en fast punkt och kan inte åka runt och hälsa på folk överallt i Sverige. Däremot, är vårt hem alltid öppet för våra vänner/kompisar. Vi älskar att ha folk på besök och barnen älskar den sociala delen av vårt liv.

Det var tungt, att se folk planera saker, tillställningar, middagar, spelkvällar, fester, filmkvällar, men aldrig inkludera oss. Som om vi bara hade försvunnit.

Nu, är det två år sen jag var gravid med Ronja och jag har fortfarande inte upprättat någon egentligen vänskapskrets. Jag har några stycken som jag träffar ibland, som också har barn. Jag har turen att få lära känna några helt underbara tjejer, varav nån bjudit in mig i sin vänkrets och tror att jag kommer trivas fint där.

Fortfarande när vi är nere i skåne, gör jag mig till och går långt för att träffa så många som möjligt av mina gamla vänner och för att försöka visa att jag fortfarande är jag. Fortfarande pratar folk om att de ska komma hit och hälsa på. Idag tar jag det med en nypa salt eftersom ingen av dom som pratar om det, någonsin har försökt.

Jag tror att det är nyttigt att sålla bland vänner. Vänskap måste vara en ömsesidig relation där man ger och tar lika mycket.  Kompisskap och bekantskap däremot, är en helt annan grej och inget jag går in på här.

Vissa av mina gamla vänner, är fortfarande som mina bästa vänner. Det kvittar om vi ses en gång om året, vi är lika tighta ändå. Det är dom vännerna som räknas och som man kommer ha kvar resten av livet.

Återkommer till det jag skrev om igår, om föräldraskap.

Som jag skrev, så har jag aldrig någonsin strävat efter att vara en "perfekt" mamma. Jag vill hellre, som Tessan så bra uttryckte det, vara en riktig mamma. Problemet för mig är, att jag ofta får pikar, dels för att jag är ung, inte har någon utbildning, eller fast jobb, eller "tillräckligt" med erfarenhet av livet. Detta gör att jag blir otroligt osäker i min roll som mamma och som människa. Har svårt att lära känna nya människor för jag är rädd att de dömer mig direkt, så som så många andra tidigare gjort.

Har jättesvårt att anpassa på mig på ställen som öppna förskolan, eftersom en stor mariotet av alla föräldrar där, är lite äldre och tycker det är vansinnigt att inte skaffa barn innan man är 35 och har rest, jobbat länge, utbildat sig, festat klart, och gjort allt som man enligt dem inte kan göra när man skaffat barn. Jag respekterar deras val att göra allt detta innan barnen kommer in i bilden. Frågan är, om de accepterar och respekterar mitt val att skaffa barn vid 20 för att jag tycker jag har hela livet på mig att utbilda mig, jobba, resa (det är, tro det eller ej, möjligt med barn!!!), festa och ja vad som helst. Jag ser inte barnen som ett hinder, utan som en möjlighet till ännu mer kärlek och lycka i alla de stunderna.

Att jag har möjlighet att utbilda mig samtidigt som jag kan vara hemma med barnen, att de får chansen att se att man kan lyckas trots att man går mot strömmen. Det är väl jätteviktigt? För mig är det fullt möjligt att resa med barnen. Vi vill jättegärna åka ut och resa runt en längre period i asien, som så många av mina jämnåriga gör nu. Enda skillnaden för oss är att vi kanske får välja lite bekvämare ressätt i vissa situationer, kanske lite dyrare boende i vissa, för att det ska vara så bra som möjligt för barnen. Men fatta vilken grej att åka runt och se så mycket saker när man är typ 5 år. Wow va häftigt liksom!

Jag intalar mig att jag kommer ha otroligt mycket mer ork för mina barn när de är lite äldre, än vad nån som skaffar barn i slutet av 30-årsåldern kommer ha. Drar naturligtvis inte alla över en gräns, men det är vad jag tror. Jag kommer om det inte händer något oförutsägbart, förmodligen ha turen att få barnbarn och uppleva dessa under hela deras uppväxt, kanske till och med har det så bra som mina morföräldrar och min farmor, som nu får uppleva sina barnbarnsbarn...

Jag hade, innan vi skaffade barn, festat i många år, alldeles för många för någon så ung, jag var så otroligt trött på allt detta festande och var rätt nöjd som det var. Visst kan det vara kul att gå ut nån gång då och då, men just nu blir jag alldeles för trött på kvällarna och alldeles för bakis dagen efter för att kunna tycka att det är värt att leva kvar i "fest"kulturen som jag tidigare var en del av. Väljer självklart mysiga hemmakvällar framför tvn, nån film, eller spel, framför en kväll på krogen.

Jag kan inte säga att jag förespråkar alldeles för unga föräldrar. Tycker absolut att man ska ha prövat på att leva innan man skaffar barn, att man ska ha lärt sig ta ansvar för sig själv och se vad olika händelser skapar för konsekvenser. Att en 15 åring skaffar barn medvetet, alltså verkligen försöker bli gravid. Det tycker jag är att gå över gränsen, mycket för att jag själv slutade vara barn alldeles för tidigt. Önskar att jag sparat barndomen och inte försökt bli vuxen förrän iaf i gymnasiet.

Förstår ni hur jag tänker?

Jag har aldrig någonsin velat vara en "perfekt" mamma. Vad betyder det egentligen att vara det? Det jag menar när jag säger det är, nån som alltid är glad och go och har jätteväluppfostrade barn som bara gör vad dom får, men får leka massa ändå perfekt städat hem och var sak på sin plats, kommer i tid till alla grejor och så vidare och så vidare...Ja listan kan göras lång.

Jag vill vara en mamma som lyssna på sina barn, kan bli skitförbannad ibland, för att snabbt bli glad igen och mysa och pussas. En mamma som är okej med att det är lite skit i hörnen, det mår väl ingen dåligt av(?), som inte planerar allt i minsta detalj utan tar det lite som det kommer. Att planera allt utifrån barnens "fasta tider" Är ju jättetrist i längden. Klart att man måste följa deras tider, men jag tycker inte att man måste befinna sig hemma på alla viktiga grejor, varför inte dra iväg och låta ungarna sova i vagnen eller nån annanstans där man befinner sig, ha med mat och låta dom äta där man är. Varför måste man alltid gå hem och göra allt detta hemma. Blir ju väldigt svårt att hinna göra nåt alls när barnen är små.

Är det inte bättre att passa på och njuta av allt som barnen kan vara delaktiga i? Jag är väldigt medveten om att vi isolerat oss en del under vissa perioder, sen jag blev gravid med Ronja. Att jag har tagit avstånd från studentlivet, för att jag känner mig obekväm i så många av situationerna som uppstår där. Att ha gått från den som alltid är med och alltid är kvar längst och festar, till den som aldrig är med, och om man är med, är man nykter och går hem tidigt. Betyder det att jag har svikit och att jag är tråkig? Inte enligt mig. Jag väljer bara att prioritera andra saker med ungarna. Just nu är det viktigare att bygga ett hem där vi trivs, och då i sin tur kan bjuda hem folk till oss istället.

Jag är så trött på folk som inte kan visa sina brister. Som absolut inte kan låta något smutsa ner den yttre "perfekta" fasaden, medan det egentligen är kaos innanför. Varför inte vara ärlig och erkänna för sig själv och alla andra att det skiter sig ibland? Hur kan allt vara så fint och bra och härligt hela tiden, blir inte det tröttsamt? Usch det låter som jag smutskastar folk, vilket absolut inte är min mening.

Nu är det iaf lite lugn här hemma. Farmor kom hit trots våra ändrade planer och Ronja la genast beslag på henne. Inne i Ronjas rum nu och jag hoppas att det dom gör leder till att hon somnar..Embla tar en lur också, får se hur länge det håller?! Hon är inte så glad för att sova i sin egen säng tyvärr, men vi övar lite varje dag. Dock har hon fått sova i vår säng sista nätterna eftersom hon har så ont i magen.

Svar på Ericas kommentar på tidigare inlägg; Att ta bort Komjölk har jag redan gjort i en period, tog bort det i 10 dagar och det blev ingen skillnad så bvc sa att jag kunde börja vanligt igen. Jag vet att det är otroligt liten risk att hon är laktosintolerant, men det finns fortfarande en risk. Jag försöker bara eliminera alla möjliga orsaker. Vet inte hur mycket längre vi orkar med hennes smärtor. Svårt när man inte kan behandla utan bara lindra...

Läste den här artikeln igår och det var jätteskönt att höra nån annan berätta om hur man faktiskt mår och hur det faktiskt känns. Rickard var också otroligt nöjd när han läst den. Tips!

Idag tar jag en paus från bloggen, närmare förklaring kommer vid senare tillfälle. Dagen går istället åt till att tänka och fundera. Mysa med mina nära och kära och försöka få lite ljusa tankar!

Hoppas ni förstår och inte slutar läsa!