FrökenM skrev igår något som jag länge tänkt på. Detta fick mig att börja tänka och nu har jag nog kommit så långt att jag kan skriva ut det här.

Hon frågade sig själv och oss läsare om det är så att man ibland behöver "rensa" i sin vänkrets? Att allteftersom man utvecklas och växer som människa, och livssituationen förändras, behöver man ibland byta ut vänner som inte längre ger något utan kanske har blivit till energitjuvar.

Jag känner igen mig i hennes tankar. När jag flyttade till Karlstad, var jag 18 år, jag hade precis tagit studenten och var nyfiken på livet. Jag hade en väldigt stor vänkrets nere i Lund och en stor i Ängelholm. Precis runt flytten var jag osäker på om jag verkligen gjorde rätt som lämnade allt bakom mig. Det gick snabbt att hitta nya vänner när jag väl kommit hit. Jag var med varje dag på nollningen och slängde mig in i alla nya projekt. Älskade studentlivet och ville bara ha mer.

När jag kom hem på kvällarna, gick mycket av tiden åt till att hålla kvar mina gamla vänner hemifrån skåne. Detta tog otroligt mycket kraft. Jag åkte rätt ofta ner till skåne och försökte på så få dagar som möjligt hinna med så många olika vänner som jag bara kunde. Jag var rädd att de skulle se mig som en dålig kompis om jag inte gjorde allt jag kunde.

Några gånger kom folk för att hälsa på mig i Karlstad. Många pratade om att de skulle komma, men har fortfarande inte varit här. Ibland undrade jag varför jag fortfarande ansträngde mig när det ofta inte var ömsesidigt. Jag lärde mig se vilka som verkligen stod för sitt ord och kom för att hälsa på. Det är några stycken som kommit rätt många gånger och som jag märker intresserar sig för mitt liv, som faktiskt är här.

När jag blev gravid, blev det svårare. Jag var ung, Rickard och jag hade inte varit tillsammans så länge, men framförallt, var ett barn och en graviditet, så långt ifrån den vardag jag tidigare haft. Både gällande Karlstad och skåne. Detta gjorde, att folk sållade bort mig. Jag tog väldigt illa vid mig då det var många av dom jag verkligen höll av, som totalt vände mig ryggen. Jag blev väldigt ensam och det har fortfarande inte förändrats.

När jag blev gravid blev jag sjukskriven från studierna, då min foglossning och alla förvärkar, krävde att jag vilade. Såklart, gjorde då detta att kontakten med mina vänner från skolan försvann. Mitt liv kretsade kring Rickard, barnet och hemmet.

När Ronja föddes var jag väldigt ensam. Alla nere i skåne höll ett visst avstånd som jag faktiskt aldrig har förstått. Folk hörde inte av sig, även om jag tyckte att jag fortfarande gjorde det.
Vänkretsen sållades alltså ner nästan automatiskt.

Jag vet att många ser ner på mig och verkligen inte förstår mitt val av livssituation. Det är okej att de gör det. Men jag vill gärna att de ska försöka förstå. Jag lever inte som de flesta andra i min ålder. Jag har en fast punkt och kan inte åka runt och hälsa på folk överallt i Sverige. Däremot, är vårt hem alltid öppet för våra vänner/kompisar. Vi älskar att ha folk på besök och barnen älskar den sociala delen av vårt liv.

Det var tungt, att se folk planera saker, tillställningar, middagar, spelkvällar, fester, filmkvällar, men aldrig inkludera oss. Som om vi bara hade försvunnit.

Nu, är det två år sen jag var gravid med Ronja och jag har fortfarande inte upprättat någon egentligen vänskapskrets. Jag har några stycken som jag träffar ibland, som också har barn. Jag har turen att få lära känna några helt underbara tjejer, varav nån bjudit in mig i sin vänkrets och tror att jag kommer trivas fint där.

Fortfarande när vi är nere i skåne, gör jag mig till och går långt för att träffa så många som möjligt av mina gamla vänner och för att försöka visa att jag fortfarande är jag. Fortfarande pratar folk om att de ska komma hit och hälsa på. Idag tar jag det med en nypa salt eftersom ingen av dom som pratar om det, någonsin har försökt.

Jag tror att det är nyttigt att sålla bland vänner. Vänskap måste vara en ömsesidig relation där man ger och tar lika mycket.  Kompisskap och bekantskap däremot, är en helt annan grej och inget jag går in på här.

Vissa av mina gamla vänner, är fortfarande som mina bästa vänner. Det kvittar om vi ses en gång om året, vi är lika tighta ändå. Det är dom vännerna som räknas och som man kommer ha kvar resten av livet.

Det där med ensamhet är inte kul alls !! Vill du komma på fika hos Viggo och mig i morgon förmiddag ? kram

Oj, stämmer precis det du skriver, ibland behöver man verkligen stanna upp och tänka. Och ja..mycket förändras genom åren både på gott och ont! Höras av till veckan när vi kommer hem ang fika el nåt annat kul?? Kramar