Tänkte, att jag nu ska skriva ut både förlossningsberättelsen från Ronjas förlossning, och lite senare Emblas.
Blir nog lite lång läsning men stanna gärna kvar!


Jag var enligt ul beräknad att föda 26/1-09. Enligt mina egna beräkningar från sista mens var det 16/1-09. Jag trodde hela tiden mer på mitt eget datum eftersom jag hade rätt bra koll vid den tiden. Dagarna gick och det kom inget barn. Den 29:e satt jag och fikade med en kompis. Jag hällde i mig kaffe och smaskade i mig massa socker, kaffe hade jag inte kunnat dricka på hela graviditeten men nu ville jag bara ha mer. Socker hade jag ju ätit men inte såna här mängder. Redan då började jag väl känna att nåt var på gång i kroppen. Kändes som jag bunkrade upp...

När vi suttit några timmar, kom Rickard dit och joinade oss. Jag fick en megavärk och sa att det här var nåt helt nytt, såhär har det inte känts innan. Då hade jag alltså gått med förvärkar i 20 veckor, som varit så starka att jag behövt vara sjukskriven. Vi skojade om att det var på gång, men trodde nog inget seriöst.

Bestämde oss för att gå ut och käka på restaurang med kompisen och hennes kille, så vi tog oss direkt vidare. När vi satt oss började jag må illa och fick inte i mig något alls. Detta vad vid 6 på kvällen. Magen tvärvägrade och jag ville bara hem. Väl hemma var både Rickard och jag jättetrötta och gick och la oss redan vid niotiden. Jag låg och kollade tv i sängen en stund, Rickard tvärsomnade.
Hade en orolig känsla i kroppen och kunde inte somna. Tur var det för värkarna satte rätt snabbt igång. Jag gick ut i vardagsrummet istället och satte mig vid laptopen. Fick återigen värk och de fortsatte komma regelbundet med ca 5-6 minuters mellanrum. Fortsatte så några timmar och vid 23 tiden loggade svärmor in på msn. Vi satt och pratade och hon hjälpte mig att klocka via nätet. De blev inte tätare men jag var rätt säker på att det var rätt sorts värkar. När de fortfarande inte var tätare men hade hållt på 3 timmar, började jag bli less. Jag hade så pass ont att jag inte kunde somna, men inte tillräckligt ont och inte tillräckligt täta värkar för att föda barn.

Började då massera bröstvårtorna, något jag hört kunde stimulera så att värkarna ökade. Det funkade utmärkt och jag fick mer och mer ont. Svärmor hade gått och lagt sig och jag satt och klockade själv. Försökte få i mig vätska men mådde så illa så det var inte mycket som kom ner.
Vid 4 tiden på morgonen kom en nyvaken och förvirrad Rickard upp. Han hade vaknat och undrade var jag tagit vägen. Jag förklarade att jag hade värkar men att det inte var dags riktigt än, och att han skulle sova så länge han kunde så att han orkade sen. Han gick in i sängen igen, men det dröjde bara 20 minuter innan han kom ut igen och då hade han nog insett att det var på gång. Han sa "Men om du har värkar ska vi ju få barn och då kan jag inte sova förstår du väl?"

Så då fick han istället gå ut och göra massa mackor till sig själv som han åt, så han fick lite extra energi. Mina värkar kom med 3 minuters mellanrum och jag ringde förlossningen för att berätta att vi såsmåningom skulle komma in. De sa att vi var välkomna men kanske skulle avvakta lite till.
Bestämde mig för att sätta mig i badet, kanske det kunde hjälpa lite?!. Väl där började värkarna tillta och det gjorde nu riktigt ont och de kom med 1-2 minuters mellanrum. Tog inte lång tid innan vi bestämde oss för att åka in. Ringde efter ett par kompisar som skulle skjutsa oss. Klockan var då 7 på morgonen och jag hade haft värkar i 11 timmar.

Kom in på förlossningen och blev inskriven halv åtta på morgonen. Då hade jag jävulska värkar men bara öppnat mig 2 cm...blev störtledsen och ångrade att jag åkt in alls, ville verkligen inte bli hemskickad. Var jättetrött efter en lång natt och hade dessutom inte fått i mig nåt på ett bra tag. Barnmorskan såg hur jag mådde och skickade inte hem oss. Hon gav mig istället en sovdos morfin och ville att jag skulle sova. Morfinet hjälpte inte alls och jag låg bara och skrattade, men hade pissont. Gick och duschade för att det skulle hjälpa men inget funkade.

Några timmar senare kom barnmorskan tillbaka och då hade jag öppnat 4 cm. Började då få hopp om att det var på gång och att det kunde komma ett barn snart. Fortsatte jobba med värkarna men hade så fruktansvärt ont. Jag visste inte hur jag skulle ta emot värkarna och spände mig istället för att slappna av. Därför hände inget på jättelänge. Fick taktil massage och det var det bästa någonsin! De bad Rickard gå ut när jag skulle få massagen, så kunde han passa på att ringa runt till familjen och käka lite och sådär. Han sa senare, att när han gick, låg jag och skrek av smärta och visste inte var jag skulle ta vägen, när han kom tillbaka, var värkarna mycket starkare men jag låg och andades lugnt och fint och verkade inte så påverkad.

Kände att jag ville gå och bada, något jag sett framemot länge. Tog oss in badrummet och jag gick på toa. Då kom alla rester av slemproppen som gått i omgångar i en månad. La mig sedan i badet men blev inte långvarig. Hann ligga 10 minuter innan jag hade så ont att jag inte kunde andas. Fick hjälp tillbaka till rummet och där fick jag lustgas. Jag bad om epidural då också. Andades i lustgasen hela tiden och barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Klockan var typ 5 på eftermiddagen. Fick vid 6 tiden epiduralen. Det var jättehemskt, eftersom den tog lite fel och bara bedövade högra sidan, vilket gav mig dubbel smärta i vänster. Fick panik och visste inte var jag skulle ta vägen.

Efter detta är allt rätt suddigt, men minns vad Rickard sagt och har en del småminnen själv. Vet att jag öppnade mig rätt snabbt sista biten men hade 1cm som inte riktigt ville. De satte då värkstimulerande dropp på mig och sa att de skulle komma och höja om 20 minuter. De hann knappt ut ur rummet innan mina krystvärkar satte igång. Tillbaka in kom barnmorskan och en sköterska. De petade bort sista kanten som var lite ivägen sen fick jag krysta. Det tog 1.5 timme innan Ronja kom ut. De fick lägga en  bäckenbottenbedövning för att hjälpa mig sista biten. Detta emot min vilja, såhär i efterhand är jag glad för det. Men under förlossningen skrek jag att de inte skulle ge mig någon jävla spruta där nere. Barnmorskan tittade på Rickard som sa, ge henne den bara!
När huvud och axlar kommit ut, sa barnmorskan att jag kunde ta ut mitt barn. böjde mig fram och lyfte ut världens goaste Ronja. Finare än jag kunnat föreställa mig låg on och sneglade på mig på bröstet.

21:10 den 30 januari 2009 kom hon!
Jag hade då haft värkar i 23 timmar.


Hon var 52 cm lång och vägde 3550 g

Ronja har en himla massa tänder i munnen. Vassa tänder. Hon har bitits någon få gång, men vet att det är absolut förbjudet och gör det därför inte. Hon vet att det gör ont att bitas och att man blir ledsen om man blir biten. Hon har själv blivit biten. Flera gånger.

Idag kom hin hem med sitt tredje bitmärke från dagis. Tredje...Jag förstår inte hur hon kan bli biten så mycket utan att nåt mer händer. Första gången, var det ett extremt märke, dagis hade inte ens märkt något, men när vi kom dagen efter och berättade, förstod de och tog genast tag i saken, de visste nämligen att det fanns en "bitare" bland barnen.

Andra gången, hade de själva sett det. En i personalen sa till mig när jag hämtade, att ett av barnen naffsat lite på Ronja men att de sagt till innan det gått för långt. Jag trodde på dem, men när jag såg märket, blev jag rädd. Det var stelkrampsvarning på det....

Idag har hon avtryck från både överkäke och underkäke på armen. Man ser avtryck från kanske 10-15 tänder...Ingen sa nåt när jag hämtade. Blir ledsen över att nån biter i hennes fina små armar. Just bitande tycker jag är hemskt eftersom det kan gå illa och det gör så fruktansvärt ont. Dessutom ger det så fel signaler bland barnen.

Tyckte Ronja att hennes golvpussel passade på fötterna




Behöver jag säga att nappen är omöjlig att få ur hennes mun för tillfället...?

Ronja är för härlig ibland. Vi har alltid massa mystid ensamma på morgonen när Rickard gått, eftersom Embla sover kvar ett tag. Så nu idag, satt hon i mitt knä med ansiktet mot mig. Hon konstaterade som hon gjort många gånger för att mamma har bröst och att Embla äter där. Hon vet att hon själv också har bröst och är helt klar över att alla har det. Men nu undrar hon ju varför Embla får äta där medan hon själv aldrig gör det. Så nu tog hon ut nappen, lutade sig mot mitt bröst, satte munnen utanpå klänningen och väntade på att nåt skulle hända. Så söt!!! När inget hände tittade hon på mig med ledsna ögon och sa Ronja böst. Så sa jag att det inte går för att hon är lite för stor för det nu. Och vilken besviken min jag fick...Stackars liten!

Jag har en lite låg morgon idag. Tänker på min kära farbror, som gick bort i förra veckan. Saknar och minns alla fina stunder vi hade! Han försvann hastigt och ingen kunde ana att det skulle bli som det blev. Ska försöka rycka upp mig, han hade inte velat att vi skulle deppa.

Idag blir det fika med Sofia och lilla Vera, det blev ju aldrig av i måndags. Ska bli väldigt mysigt, ser fram emot det!
Lämnar på dagis klockan 10 idag eftersom Ronja var kvar längre i måndags, Tänkte nog försöka hinna med en sväng på lekplatsen innan, får se vad vi hinner och hur mycket ungarna samarbetar idag.


Ronja i somras med sin mormors vovve som är den finaste i hela världen. Det tycker Ronja också!!!

Såhär gråtmild kommer jag inte ihåg att jag var ens under graviditeten. Sitter och äter choklad och gråter efter Ronja. efter 4 timmar...hmm Allvarliga fel på mig iom ammningen.

Rickard kommer hem när som helst och jag bara bölar. Saknar mitt troll bara. Tänk att man blivit sån!!