Graviditeten med Embla var allt annat än lätt. Började med illamående, väldigt tidigt och väldigt extremt, fick inte i mig något och gick ner ganska många kilon. Läkare gav mig de starkaste tabletterna man kan ta, vilket resulterade i att jag låg avdäckad dygnet runt helt nerdrogad. Detta gjorde ju att jag fortfarande knappt fick i mig nåt och dessutom missade jag all tid med Ronja.



I efterhand insåg läkare och barnmorskor att jag borde blivit inlagd med dropp för att få i mig lite näring och orka med lite bättre. Detta höll i sig till månad fyra ungefär. Någon gång mitt i alla det, fick jag dessutom jättefoglossning och förvärkarna började. Förberedde mig på ett helvete och det var vad jag fick. Jag var beräknad till i mitten av juni. Fick i mars kryckor eftersom jag inte kunde ta mig fram själv. Blev då sjukskriven och var helt sängliggande fram tills förlossningen. Ronja fick gå mer än heltid på dagis (9 timmar om dagen) och jag träffade henne knappt alls. Rickard fick hjälpa mig på toaletten i slutet för jag kunde inte ta mig dit själv.

I månadsskiftet maj/juni, blev jag inlagd på förvården för smärtlindring. Fick då morfinpreparat, sömntabletter, dikofenak och högsta dosen av panodil, dagligen. De sa från början att jag skulle vara inne ett par dagar, men det blev till en vecka. Väl inne, tog de tag i problemet med mina extremt låga järnvärden och gav mig dropp. Efter att jag blivit utskriven, fick jag gå tillbaka 6 gånger och få dropp igen.

Alla läkare och barnmorskor tyckte att jag skulle bli igångsatt, vilket jag inte tackade nej till. Var orolig att om jag skulle gå tiden ut, skulle jag inte kunna föda fram barnet ordentligt eftersom jag hade så ont och kroppen var så trasig. Kom ju knappt upp i gynstol, och kom jag upp, grät jag floder av smärtan.
Fick en tid för bedömning av igångsättning den 1/7. Var beräknad 14:e så jag vara alltså i vecka 38+0. Vi hade ingen aning om vad bedömningen skulle leda till, men vi trodde att vi iaf skulle få barn inom några dagar. Kom in och blev undersökt. De konstaterade att jag var 2 cm öppen redan så de kunde sätta ballongkateter och sätta igång mig direkt. Hann aldrig ens spekulera i vad som skulle hända innan allt var igång.

De satte alltså en slags ballong i livmoderhalsen som man fyller med vatten. Den ska man dra i en gång i timmen och så utvidgas den och öppnar så att säga. Detta tar i normala fall ungefär 6 timmar. Min trillade ut efter 3 timmar då jag var öppen 4 cm. Värkarbetet kom igång direkt när de satt katetern och jag tyckte det gick framåt jättebra. Klart att jag hade ont men jag var mycket säkrare på min sak den här gången och visste hur jag skulle möta värkarna. Dock strulade foglossningen till det lite extra och mycket av den smärta jag kände, var pga den.

När katetern trillat ut, tog de vattnet och gav mig lustgas. Jag försökte vara uppe och gå så mycket jag kunde, något jag inte alls fixade med Ronja. Den här gången fick jag också i mig vätska och några mackor så jag fick extra kraft. Kände mig inte alls lika lidande som förra gången och kände inget illamående. Allt tilltog rätt snabbt, men de hade problem med att se barnets hjärtslag ordentligt. Hon sprattlade som en tok där inne oh det gjorde det hela svårare för mig. De satte skalpelektroder på barnets huvud för att registrera bättre hjärtslag.

Framåt kvällen, när klockan närmade sig tio på kvällen och jag började känna att smärtan av värkarna och foglossningen i kombination var olidlig. Bad därför om epidural. Barnmorskan kom efter en stund och sa att det skulle dröja för de hade så mycket på narkos..Barnmorskan såg hur jobbigt jag hade det och lämnade inte min sida efter det. Behövde hon gå ut, fanns en sköterska hos mig. När det tagit en timme och jag fortfarande inte fått edan, började jag tappa hoppet. Jag grät och grät för jag visste inte hur jag skulle orka krysta ut ett barn, när foglossninge gjorde så ont. Gick på toa och klarade mig knappt fram och tillbaka. Värkarna kom i ett.
Vid halv tolv tiden kom bedövningen och även denna gång tog den fel. Dock hade jag förberett barnmorskorna så de visste att jag varit med om detta tidigare och var därför snabba med att hjälpa mig att lägga mig på ena sidan, sen andra, för att bedövningen skulle fördelas rätt.

Detta gav mig en helt ny känsla som jag inte fick vid Ronjas förlossning. Jag kände faktiskt inte smärtan tillslut. Kände trycket och en viss molande känsla vid värkarna, men inte den smärta jag tidigare haft. Det var jätteskönt och jag försökte sova en stund. Vid 1 tiden på natten, gick jag på toa och kände där att jag ville börja krysta. Jag sa till Rickard attjag började känna det men att jag skulle hålla ut så länge jag kunde eftersom jag inte ville ta ut mig i förväg. La mig i sängen och Rickard slumrade lite. Låg och tog värkarna allt vad jag kunde och ville verkligen inte börja för tidigt. Lyckades klara mig länge, men runt två tiden, gick det inte längre. Jag sa till Rickard att jag behövde krysta nu! Han sa att jag skulle vänta tills barnmorskan sagt att det var okej, men jag sa att det var dags nu!!!

Barnmorskan kom in och kände och mycket rätt, det var okej att krysta. Jag la mig på sidan och tog i allt vad jag hade. Det tog 4 värkar. Sen fick jag ta ut min fina bebis! Möttes av en helt underbar tjej med världens hårsvall. Inte konstigt att första skalpelektroden trillat av, när hon hade så mycket hår.
Med Ronja sprack jag och fick sy en del. Den här gången fick jag bara en liten bristning som uppkom eftersom Embla hade handen i ansiktet när hon kom ut. Hon hade alltså lyckats riva mig med naglarna. Däremot hade jag en svedande känsla den här gången som jag aldrig glömmer. Eftervärkarna var jävliga och jag låg i många dagar med eftervärkar, något jag inte hade med Ronja.

Embla föddes
2/7-10

var 50 cm lång och
vägde 3540 g

är jag för min lilla minsting. Hon har sovit hela(!) förmiddagen och morgonen, sen klockan nio alltså. Vaknade för 40 minuter sen för och var jättehungrig, tur det, men somnade nu om. Vet inte vad som fattas henne.

Hur funkar det egentligen med allergier?! bara funderar...Igår åt jag äggröra, första gången jag äter ägg direkt, sen hon föddes, har ätit kakor med ägg i men inget ägg som det är om ni förstår. Hon var jätteorolig på kvällen igår, men inte direkt kolikig, rastlös inatt och snuvig rastlösheten verkar fortsätta fast liksom i sömnen. Vet inte riktigt...Ingen feber har hon.
Brukar inte brusa upp mig för sånt här men hon känns så trött och hängig. Min bebis ju!

Just nu tror jag att min lilla minsting tycker nätterna ska vara dagar. När hon har sina sovstunder på dagarna, somnar hon så fint och sover så tryggt, Så fort klockan slår sju här hemma, är hon orolig. Hon klarar inte att sova mer än en halvtimme utan gnäll. Koliken kommer och hon gallskriker, vissa kvällar mer än andra. När klockan är så mycket att både Rickard och jag gått och lagt oss och hon ligger i sin säng, håller det kanske en timme, sen ska hon över till mig. Hon grymtar och pruttar och ligger och trycker ihop sig och har det skitjobbigt i magen rent ut sagt, men hon skriker inte. Hon gör liksom allt utom att skrika. Försöker med bröstet, hon tappar det hela tiden...Försöker med nappen, hon tappar den hela tiden.

Jag har svårt att slappna av på eftermiddagarna när jag alltid har båda barnen, jag har svårt att slappna av när Rickard är hemma, för jag går hela tiden och är orolig för när det ska sätta igång. När första skriket ska komma. Igår hade hon kolik från och till med start vid lunchtid. Då kom första kolikskriket och magontet.

Känner mig som världens sämsta mamma som inte kan hjälpa henne. Allt hon får i sig kommer ju ifrån mig, därför får jag för mig att jag måste göra nåt fel. Hon är 3 månader och 12 dagar. Jag tappar hoppet. En del av mig börjar känna att det alltid kommer vara såhär, att hon inte kommer sluta skrika, att hon alltid kommer ha ont i magen.

Samtidigt säger den rationella Ester att ja, men det vet du väl, det slutar när som helst nu, orka lite till bara, stå ut några nätter till med sömnlöshet, sen vänder det. Sen kanske hon äter en gång på natten men sover resten. Se fram emot det istället och tänk på det.

Jojo....Lätt att säga, ellerhur?

Nu sänker sig kvällen över oss, äntligen!!!! Fick lite vila i eftermiddags när Rickard kom hem. Han tog båda ungarna och gick och handlade. Försöker träna på att vara ifrån Embla, den här gången i en timme(!) Galet för mig att vara ifrån henne så länge, men jag fick mig en liten tupplur och det var det bästa på väldigt länge.

Ställde mig sen i köket och drog igång maten. Nötfärsbiffar med fetaost i gräddsås och pasta till. Musikalen Hair strömmade ur datahögtalaren och Ronja och jag dansade loss till tusen.

Imorgon ska vi på dop i Karlskoga, något vi vetat ett par veckor men jag kom inte på förrän nu ikväll, att vi inte tänkt på några kläder...Illa, så det blir att stryka och fixa ikväll. Har även lite småångest över att ha ungarna med i kyrkan. Nåt nytt ju!! Hoppas bara att dom är lugna och inte stojjar runt!

Nu blir det lite småstäd och fredagsmys innan vi tar tag i kläderna!


Embla är fortfarande gladare i handen och fingrarna än nappen, men något måste alltid vara i munnen, annars går det inte!

Idag är det riktig höst ute. Hemma har jag en Embla som tycker det är ointressant att låta mamma vila. Hon har sovit max en halvtimme i taget, eller så har hon sovit men jag har inte kunnat lägga mig just då, och så fort jag lagt mig, har hon vaknat.

Hon är jätteorolig så jag undrar vad det är i kroppen hennes som inte stämmer. Börjar fundera på om hon kan vara laktosintolerant. Jag är ju det själv men har sista tiden börjat kunna ta in lite mer laktos än tidigare, så jag har inte helt laktosfri kost, kan det vara det hon reagerear på? Kanske är det därför hennes magont aldrig släpper? Mjölkmage...

I övrigt har jag en lugn dag, gör verkligen inte nåt mer än jag måste, har bara tvättat en maskin med allt kräkigt från inatt. Ska försöka äta lite lunch nu och sen moffa lite choklad som jag köpte imorse.

Ronja fick stanna på dagis längre, så Rickard hämtar henne sen istället. Så har jag henne där kortare nån annan dag i veckan. Kände att det var nödvändigt idag och hon är ju lika glad, om inte gladare om hon får vara där länge.

Oj vad damen pruttar här bredvid...Kan inte förstå vad det är för fel...Nån som har några tips?


Hittade den här bilden, såhär såg jag ut när jag var gravid med Ronja. Här i vecka 19 kanske. Smal som en pinne förutom magen...Känns som hundra år sen.