Graviditeten med Embla var allt annat än lätt. Började med illamående, väldigt tidigt och väldigt extremt, fick inte i mig något och gick ner ganska många kilon. Läkare gav mig de starkaste tabletterna man kan ta, vilket resulterade i att jag låg avdäckad dygnet runt helt nerdrogad. Detta gjorde ju att jag fortfarande knappt fick i mig nåt och dessutom missade jag all tid med Ronja.



I efterhand insåg läkare och barnmorskor att jag borde blivit inlagd med dropp för att få i mig lite näring och orka med lite bättre. Detta höll i sig till månad fyra ungefär. Någon gång mitt i alla det, fick jag dessutom jättefoglossning och förvärkarna började. Förberedde mig på ett helvete och det var vad jag fick. Jag var beräknad till i mitten av juni. Fick i mars kryckor eftersom jag inte kunde ta mig fram själv. Blev då sjukskriven och var helt sängliggande fram tills förlossningen. Ronja fick gå mer än heltid på dagis (9 timmar om dagen) och jag träffade henne knappt alls. Rickard fick hjälpa mig på toaletten i slutet för jag kunde inte ta mig dit själv.

I månadsskiftet maj/juni, blev jag inlagd på förvården för smärtlindring. Fick då morfinpreparat, sömntabletter, dikofenak och högsta dosen av panodil, dagligen. De sa från början att jag skulle vara inne ett par dagar, men det blev till en vecka. Väl inne, tog de tag i problemet med mina extremt låga järnvärden och gav mig dropp. Efter att jag blivit utskriven, fick jag gå tillbaka 6 gånger och få dropp igen.

Alla läkare och barnmorskor tyckte att jag skulle bli igångsatt, vilket jag inte tackade nej till. Var orolig att om jag skulle gå tiden ut, skulle jag inte kunna föda fram barnet ordentligt eftersom jag hade så ont och kroppen var så trasig. Kom ju knappt upp i gynstol, och kom jag upp, grät jag floder av smärtan.
Fick en tid för bedömning av igångsättning den 1/7. Var beräknad 14:e så jag vara alltså i vecka 38+0. Vi hade ingen aning om vad bedömningen skulle leda till, men vi trodde att vi iaf skulle få barn inom några dagar. Kom in och blev undersökt. De konstaterade att jag var 2 cm öppen redan så de kunde sätta ballongkateter och sätta igång mig direkt. Hann aldrig ens spekulera i vad som skulle hända innan allt var igång.

De satte alltså en slags ballong i livmoderhalsen som man fyller med vatten. Den ska man dra i en gång i timmen och så utvidgas den och öppnar så att säga. Detta tar i normala fall ungefär 6 timmar. Min trillade ut efter 3 timmar då jag var öppen 4 cm. Värkarbetet kom igång direkt när de satt katetern och jag tyckte det gick framåt jättebra. Klart att jag hade ont men jag var mycket säkrare på min sak den här gången och visste hur jag skulle möta värkarna. Dock strulade foglossningen till det lite extra och mycket av den smärta jag kände, var pga den.

När katetern trillat ut, tog de vattnet och gav mig lustgas. Jag försökte vara uppe och gå så mycket jag kunde, något jag inte alls fixade med Ronja. Den här gången fick jag också i mig vätska och några mackor så jag fick extra kraft. Kände mig inte alls lika lidande som förra gången och kände inget illamående. Allt tilltog rätt snabbt, men de hade problem med att se barnets hjärtslag ordentligt. Hon sprattlade som en tok där inne oh det gjorde det hela svårare för mig. De satte skalpelektroder på barnets huvud för att registrera bättre hjärtslag.

Framåt kvällen, när klockan närmade sig tio på kvällen och jag började känna att smärtan av värkarna och foglossningen i kombination var olidlig. Bad därför om epidural. Barnmorskan kom efter en stund och sa att det skulle dröja för de hade så mycket på narkos..Barnmorskan såg hur jobbigt jag hade det och lämnade inte min sida efter det. Behövde hon gå ut, fanns en sköterska hos mig. När det tagit en timme och jag fortfarande inte fått edan, började jag tappa hoppet. Jag grät och grät för jag visste inte hur jag skulle orka krysta ut ett barn, när foglossninge gjorde så ont. Gick på toa och klarade mig knappt fram och tillbaka. Värkarna kom i ett.
Vid halv tolv tiden kom bedövningen och även denna gång tog den fel. Dock hade jag förberett barnmorskorna så de visste att jag varit med om detta tidigare och var därför snabba med att hjälpa mig att lägga mig på ena sidan, sen andra, för att bedövningen skulle fördelas rätt.

Detta gav mig en helt ny känsla som jag inte fick vid Ronjas förlossning. Jag kände faktiskt inte smärtan tillslut. Kände trycket och en viss molande känsla vid värkarna, men inte den smärta jag tidigare haft. Det var jätteskönt och jag försökte sova en stund. Vid 1 tiden på natten, gick jag på toa och kände där att jag ville börja krysta. Jag sa till Rickard attjag började känna det men att jag skulle hålla ut så länge jag kunde eftersom jag inte ville ta ut mig i förväg. La mig i sängen och Rickard slumrade lite. Låg och tog värkarna allt vad jag kunde och ville verkligen inte börja för tidigt. Lyckades klara mig länge, men runt två tiden, gick det inte längre. Jag sa till Rickard att jag behövde krysta nu! Han sa att jag skulle vänta tills barnmorskan sagt att det var okej, men jag sa att det var dags nu!!!

Barnmorskan kom in och kände och mycket rätt, det var okej att krysta. Jag la mig på sidan och tog i allt vad jag hade. Det tog 4 värkar. Sen fick jag ta ut min fina bebis! Möttes av en helt underbar tjej med världens hårsvall. Inte konstigt att första skalpelektroden trillat av, när hon hade så mycket hår.
Med Ronja sprack jag och fick sy en del. Den här gången fick jag bara en liten bristning som uppkom eftersom Embla hade handen i ansiktet när hon kom ut. Hon hade alltså lyckats riva mig med naglarna. Däremot hade jag en svedande känsla den här gången som jag aldrig glömmer. Eftervärkarna var jävliga och jag låg i många dagar med eftervärkar, något jag inte hade med Ronja.

Embla föddes
2/7-10

var 50 cm lång och
vägde 3540 g